Still just a boy

Det är inte den första som ger den största värken. Det är väntan på den andra, den förstör mig långsamt inifrån. Som om det inte finns en paus. Gud vad jag önskar det fanns en paus knapp, men nej då, det gör det inte. För varför ska livet vara lätt när livet inte är lätt, det skulle gå emot sig själv. För det är väntan på den andra, den jagar en inifrån. Den är alltid närvarande, den tar all energi när man önskar man hade noll att ge för att själv bevara mängden. Varför är det så? Det känns orättvist, den som är kvar borde vara den man önskar mest, men det är den som man är borta man vill prata med och den som är kvar är den som man oroar sig över. Livet är bra roligt. Ge mig apelsiner och jag kommer försöka bevara en trädgård när livet ger mig juice.