två personer
du är det jag längtar efter på ett visst sätt, den som får mig att se fram emot en dag, den som får mig att skratta åt dina skämt, du skrattar åt mina och vi skrattar åt våra skämt tillsammans, förgyller dagen. Något konstigt sätt som gör att vi förstår varandra innan vi öppnat munnen, jag ser på dig och du förstår att jag kopplar dina tankar direkt, det är så jävla skönt med en människa som dig i mitt liv! I höst blir det, hoppas jag, så jävla roligt!
Du, får mig att glömma alla tankar som går igenom mitt huvud denna sommaren, allt skit min hjärna fått uthärda, och jag ser nu för varje dag att det inte blir lika lätt som jag trodde att det skulle vara. Jag trodde det skulle vara lite gull och så och sen klart för er del, men när jag ser papprena så förstår jag att det är mer än så och det gör fortfarande ont hur en kompis kan säga en sak, nästan lova det, och sen göra tvärtom, sveket bränner på insidan samtidigt som jag försöker applicera salva som läker såret. Jag tror inte på att tiden läker alla sår, för den som säger så använder tiden för att vara borta från "skadan" och därför läker såren. Jag måste leva med det konstant nästan varje dag eftersom jag har kontakt med någon av er, tavlan har helt plötsligt kommit fram igen sådär chockartat som man inte vill att det ska göra..
Att jag är som jag är, är något jag redan förvarnat dig men du var chockad och kommer antagligen vara förvånad över hur jävla seriös jag är med det jag berättade för dig, jag är sjuk i huvudet på en nivå som ingen av er förstår antagligen, inte ens DU som är närmast mig i allt jag tänker, den jag pratar med först när det kommer till något, eller gjorde iaf. Ditt val slängde mig över kanten och därifrån har jag seglat i luften till min egen platå och levt mitt liv därifrån med en kikare medans jag sett er leva ert. Det gör ont samtidigt som jag är glad att det är så pass seriöst som det är och att jag märker att du mår bra av det. Samtidigt gör det mig ont att veta att du mår bra av det för att jag måste, störd som jag är, tänka att ifall du skulle må lika bra ifall jag gjorde det eller inte. Men jag irriterar mig på varför jag tänker så för att mina tankar och känslor låg mer nergrävda i en vänskap som hade haft en bra grund för ett förhållande, inte förhållande till vänskap. Allt tillsammans i en bra symbios men som totalt gjorde självmål och sket ner sig. Jag är mer irriterad på hur du reagerar till vissa saker, hur du vill ha mig kvar i ditt liv på samma sätt som innan, jag får veta att jag är en stor del men samtidigt är jag uppenbarligen något du kan sparka på, spotta på och skita i för du har gjort dina val och du visste vad dem betydde. Jag kan inte få dig att ändra på din stil och jag vill väl inte det för det är försent nu. Men det hade gärna fått ske med någon annan eller på något annat sätt.
Much love WXO! big up mr T, ms Kundvagn and ms Inshala!
Du, får mig att glömma alla tankar som går igenom mitt huvud denna sommaren, allt skit min hjärna fått uthärda, och jag ser nu för varje dag att det inte blir lika lätt som jag trodde att det skulle vara. Jag trodde det skulle vara lite gull och så och sen klart för er del, men när jag ser papprena så förstår jag att det är mer än så och det gör fortfarande ont hur en kompis kan säga en sak, nästan lova det, och sen göra tvärtom, sveket bränner på insidan samtidigt som jag försöker applicera salva som läker såret. Jag tror inte på att tiden läker alla sår, för den som säger så använder tiden för att vara borta från "skadan" och därför läker såren. Jag måste leva med det konstant nästan varje dag eftersom jag har kontakt med någon av er, tavlan har helt plötsligt kommit fram igen sådär chockartat som man inte vill att det ska göra..
Att jag är som jag är, är något jag redan förvarnat dig men du var chockad och kommer antagligen vara förvånad över hur jävla seriös jag är med det jag berättade för dig, jag är sjuk i huvudet på en nivå som ingen av er förstår antagligen, inte ens DU som är närmast mig i allt jag tänker, den jag pratar med först när det kommer till något, eller gjorde iaf. Ditt val slängde mig över kanten och därifrån har jag seglat i luften till min egen platå och levt mitt liv därifrån med en kikare medans jag sett er leva ert. Det gör ont samtidigt som jag är glad att det är så pass seriöst som det är och att jag märker att du mår bra av det. Samtidigt gör det mig ont att veta att du mår bra av det för att jag måste, störd som jag är, tänka att ifall du skulle må lika bra ifall jag gjorde det eller inte. Men jag irriterar mig på varför jag tänker så för att mina tankar och känslor låg mer nergrävda i en vänskap som hade haft en bra grund för ett förhållande, inte förhållande till vänskap. Allt tillsammans i en bra symbios men som totalt gjorde självmål och sket ner sig. Jag är mer irriterad på hur du reagerar till vissa saker, hur du vill ha mig kvar i ditt liv på samma sätt som innan, jag får veta att jag är en stor del men samtidigt är jag uppenbarligen något du kan sparka på, spotta på och skita i för du har gjort dina val och du visste vad dem betydde. Jag kan inte få dig att ändra på din stil och jag vill väl inte det för det är försent nu. Men det hade gärna fått ske med någon annan eller på något annat sätt.
Much love WXO! big up mr T, ms Kundvagn and ms Inshala!
.
Vi målade en tavla tillsammans i min hjärna, medans du målade sorg och saknad målade jag svek och hat. Nu står den i min garderob undangömd för min ögon i hopp om att inte komma fram igen.
Krångligt
Vad hade du väntat med livet som varit,
du letade länge utan att se.
Förlåt för min rädsla, förlåt för min godhet,
jag borde satt gränser, det vet jag så väl.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som bryr sig...
Dagar du hade med vänner omkring dig,
du minns det med glädje, du minns det med sorg.
För när du försvann och gick bort dig i natten,
vi hade på känn vi som följde på håll.
Allt du försakat, hur du nu levde,
i världar av smärta, i rum utan ljus.
Nåt borde sagt dig, hur mycket mera
av kärlek du missat, i rädsla för svek.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som bryr sig...
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som bryr sig...
Vad hade du väntat med livet som varit,
du letade länge utan att se.
Förlåt för min rädsla, förlåt för min godhet,
jag borde satt gränser, det vet jag så väl...
du letade länge utan att se.
Förlåt för min rädsla, förlåt för min godhet,
jag borde satt gränser, det vet jag så väl.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som bryr sig...
Dagar du hade med vänner omkring dig,
du minns det med glädje, du minns det med sorg.
För när du försvann och gick bort dig i natten,
vi hade på känn vi som följde på håll.
Allt du försakat, hur du nu levde,
i världar av smärta, i rum utan ljus.
Nåt borde sagt dig, hur mycket mera
av kärlek du missat, i rädsla för svek.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som bryr sig...
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.
Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som bryr sig...
Vad hade du väntat med livet som varit,
du letade länge utan att se.
Förlåt för min rädsla, förlåt för min godhet,
jag borde satt gränser, det vet jag så väl...
